Återskapande av grav A11 och A28 från 1000-talet i Sollentuna

Bakgrund

I slutet av 2023 flyttade jag till stadsdelen Häggvik i Sollentuna kommun i norra Stockholm. Att Sollentuna kommun var en centralplats under järnåldern märks på alla de runstenar och hundratals gravfält som funnits i området. Än idag är Sollentunas kommunvapen en illustration av tre drakskepp stående på stockar. För där Sollentuna nu ligger fanns för tusen år sedan en farled där skepp rullades på stockar från Saltsjön via Norrviken och Edsviken påväg till Uppsala. Där uppstod en handelsplats kallad Tuna. Tyvärr är många fornminnen idag förstörda av vägbyggen och husbyggen men det betyder också att stora delar av området är arkeologiskt utgrävt i samband med dessa byggen.

Som reenactor och historienörd satt jag en kväll och lite planlöst bläddrade i Historiska museets databas över fynd från området och hittade ett fantastiskt fint bevarat bälte från sen vikingatid och när jag kollade upp fyndplatsen så visade det sig komma från en utgrävd kistgrav ca 200 m från min ytterdörr. Reenactment-hjärtat slog en volt och jag kände jag måste försöka återskapa den här graven. Som vanligt växte projektet snabbt till orimliga proportioner och jag bestämde mig för att försöka återskapa dräkter och gravgåvor från TVÅ gravlagda Sollentunabor från vikingatiden. En man och en kvinna som levt här under 1000-talet. Gravarna A11 och A28. 

Jag började med att titta på kartor i Riksantikvariembetets app “Fornsök” och givetvis promenera bort till fyndplatsen. Idag är det ett grönområde över en motorvägstunnel. Den arkeologiska utgrävningen gjordes 1994-1995 så det är ca 30 år sedan gravarna undersöktes och redan då var de flesta skadade av bland annat grävda jordkällare. Gravfältet ligger precis norr om den plats där forna “Skälby By” legat och en del av byvägen gick samma sträcka som gångvägen jag promenerar till pendeltåget. 

Vidare finkammade jag internet efter all information jag kunde hitta om utgrävningen och lånade Riksantikvariets utgrävningsrapport från Vitterhetsakademins bibliotek. Det visade sig vara en mycket utförlig och spännande läsning på 200 sidor med kartor, fyndtabeller och tolkningar sammanställt av Gunnar Andersson. En guldgruva för en nörd.

Gravfältet innehöll 45 gravar varav ca hälften var brandgravar och hälften var skelettgravar. Graven med bältet är en skelettgrav med benämning A11. Efter att gått igenom samtliga gravar i rapporten bestämde jag mig för att också återskapa kvinnograven A28 då den är daterad till samma tidsperiod och innehöll spännande fynd. Det är till och med troligt att de här två personerna kände varandra för tusen år sen. 

Som återskapare och arkeologientusiast är det spännande att gräva ner sig (pun intended) i ett projekt kring tusentalets Uppland då det är en plats mitt i ett religiöst och kulturellt skifte där gamla och nya traditioner möts.

Generellt om gravfältet

Av de 42 gravarna kan alla utom två dateras till vikingatid ca 900-1100 e.Kr. De sista två gravar dateras till förromersk järnålder, ca 300 f. Kr. 

Kristna skelettgravar ligger sida vid sida med brandgravar från samma tid. Religös uppfattning har nog spelat mindre roll än familjeätt och tillhörighet till den geografiska platsen. 

Under gravarna hittades husrester från folkvandringstid (ca 350-550 e.Kr.) och över gravarna fanns spår av smedjor tillhörande Skälby by som är C14 daterade till 1400-1600 e.Kr. Med andra ord har människor verkat här under lång tid. 

På vikingatiden var barnadödligheten hög. Ca 30 % av individerna på gravfältet är 0-10 år. En 6-8 åring har begravts med över 70 små pärlor. Det här barnet måste kommit från en välbärgad familj och varit djupt sörjd. 

Fynden på gravfältet visar också på vida kontakter ute i världen. Pärlor från Mellanöstern  och Asien, siden och bältesbeslag från orienten. Bland gravfynden finns även arabiska silvermynt från 900-talet och ett tyskt silvermynt från 1056.

Gravarna innehöll ben från häst, hund, katt, höns, svin, ekorre och nötboskap. Vanligast var hund. Keramik hittades i brandgravarna använda som gravurnor. Många sammansatta enkelkammar hittades. I tio av gravar hittades torshammarringar. Även i flera av de kristet tolkade skelettgravarna. 

I gravarna hittades även nålhus i brons, nycklar, eldstål och många knivar men inga dräktspännen eller fibulor, troligtvis för att modet med hängselklänningar med dubbelspännen gått ur tiden i Uppland på 1000-talet.

Vad kan den arkeologiska rapporten berätta om mannen i grav A11 och kvinnan i grav A28?

Grav A11

Graven var täckt med en rund hög av stenar och låg på krönet av en kulle. En gravplats för någon betydelsefull. 

I graven fanns ett bevarat kranium, halskotor, axelparti samt lår- och skenben av en manlig individ som blev ca 25-35 år gammal. C14 dateringen säger att han dog år 1060 plus-minus 40 år.

Han var begravd i en 2,2m lång träkista med 19 kistspikar vilket tyder på en kristen begravning. 

I lårhöjd låg bältet med bronsbeslag. Det fanns också ett bryne i skiffer, resterna av en kniv i järn med träskaft och fragment av en eventuell svepask/träskål med tvinnad silvertråd. 

Men det mest spännande är att Andersson skriver att “på baksidan av ett av rembeslagen från bältet fanns fragment av ett linnetyg, vävt i tuskaft med Z-sunnen tråd och på bältets sölja satt rester av ett ylletyg.” Som textilnörd blir jag lite extra glad av det fyndet.

Grav A28

Även A28 var en skelettgrav men med betydligt sämre bevarat benmaterial och den osteologiska undersökningen säger att det var en kvinna som blev ca 35-64 år gammal. 

I graven fanns ett tyskt silvermynt daterat till år 1056. Myntet låg vid högra lårbenet, troligen placerat på den döda. 

Graven var skadad så den har troligen innehållit fler gravgåvor men kvar fanns två röda opaka glaspärlor, en vit opak glaspärla och en blå fasetterad glaspärla. Hon hade också ett nålhus i brons i samma modell som hittats bland annat på Birka. 

I graven fanns också ett litet ringspänne och resterna efter en kniv med bevarade sidentrådar invid bladet. (Textilnörden i mig gick igång på det fyndet.)

Utifrån de gravgåvor som fanns kvar i den skadade graven, inte minst sidenet så tolkar jag det som att kvinnan i A28 liksom mannen i A11 tillhörde en familj av relativt hög samhällsstatus. Det har betydelse för val av tygkvaliteter och färger i mitt försök att återskapa de här två gravlagda individernas kläder. 

Fränder till Estrid Sigfastdotter?

Bara två timmars promenad till fots från gravarna i Häggvik ligger Broby där Estrid Sigfastdotter levde ca 1020-1080. Hon är ett av Sveriges äldsta skelettfynd som kunnat identifierats med namn tack vare flera runstenar i området och en skriftlig källa från hennes pilgrimsresa till ett kloster i södra Tyskland. Estrid tillhörde makteliten, hennes far Sigfast var en av Olof Skötkonungs närmsta män och hennes första make Östen dog på pilgrimsresa till Jerusalem. Estrid fick många barn och överlevde även sin andre make Ingvar.  Hon var alltså en mycket inflytelserik och kristen kändis på 1000-talet och det är troligt att kvinnan i grav A28 och mannen i grav A11 kände Estrid och hennes familj. De var iallafall del av samma samhällsskikt i samma geografiska område under samma tidsperiod och kristet begravda. Det är en spännande tanke.

Mannens bälte

Bältet i graven är ett riktigt praktbälte med 10 runda beslag, 2 hjärtformade beslag, två sammanlänkade rembeslag med bärringar samt en sölja i brons/kopparligering.

De runda beslagen har nordisk djurornamentik, rembeslagen och söljan växtornamentik och de två hjärtformade är typiskt östliga beslag, troligen tillverkade i orienten. 

Det finns mycket som tyder på att vissa bälten på vikingatiden var tillverkade i tunt, vikt och sytt läder snarare än de tjocka skurna bälten som vi ser idag. Om jag förstått det rätt var det svårt att garva tjockt läder. Bälten var också korta, anpassade för den som skulle bära det. Och bälten bars i navelhöjd, inte längre ner.

Det var otroligt spännande att titta närmare på och fotografera originalföremålen på Historiska museet och upptäcka hur välbevarat lädret är emellan bronsplåtarna. Man ser tydligt bältets bredd och jag tycker mig se att lädret är tunt och vikt. I den arkeologiska rapporten beskrivs läderbältet som ca 2 cm brett vilket stämmer bra med dimensionerna på beslagen. Tack Maria Neijman för ett mycket trevligt besök i museets samlingar.

Jag ser också något som skulle kunna vara hål efter sömmar i lädret men det är svårt att avgöra utan att bryta upp plåtarna vilket jag givetvis inte kan göra. Med andra ord skulle bältet kunna vara tillverkat i ett skuret tjockare läder men det är troligare att det är ett vikt, remsytt bälte i tunt läder. Jag valde att använda ett vegetabilgarvat läder, ca 1,2 mm tjockt. Efter tillskärning blötte jag lädret, vek in kanterna mot mitten, fixerade med hudlim och lät torka under tryck. Jag ville undvika mittsöm på baksidan för det skulle vara i vägen för alla nitar och beslag. Sedan sylade jag hundratals små hål och sydde kanterna med vaxad lintråd. Det var ett tidskrävande jobb men resultatet är ett tunt, starkt och följsamt bälte. 

Samtliga bronsdetaljer till bältet är gjutet av @MagyarTarsoly utifrån bilderna jag skickade till honom på orioginalföremålen. Jag är väldigt nöjd med både resultatet och leveranstiden. 

Sen kom utmaningen med att sammanfoga alla bältets delar och hamra alla nitar. Det var svårare än jag trodde att hamra nitarna snyggt och jämt men med en bra kulhammare så blev slutresultatet helt ok. Tack Karl Kronlund för råd och support. 

Designen och dimensionerna på bältets olika delarna är min tolkning utifrån bilderna och beskrivningen i den arkeologiska rapporten men också utifrån måtten på min sambo som ska bära bältet.

Knivarna

Både grav A11 och A28 innehöll var sin kniv. Att försöka återskapa dessa två knivar var både roligt och utmanande. Båda var i dåligt skick när jag tittade på dem i Historiska museets arkiv men kniven i A11 beskrivs och tecknas med trärester från handtaget kvar i den arkeologiska rapporten och kniven i A28 hade större delen av tången kvar även om den brutits av. Båda knivarna har troligtvis varit ca 9-12 cm långa.

Efter att tittat på originalen tog jag hjälp av min vän Peter Johnsson och diskuterade trolig form på knivblad, egg och skaft utifrån vad som var vanligt förekommande former under skandinavisk vikingatid. Nedan är en principskiss som visar hur knivbladets rygg är rakt men dippar lite nedåt mot spetsen och hur hela eggen är tringelslipad. Skaftet ska vara vara lite platt upptill och ovalt rundat nertill för att ligga skönt i handen. Även om det inte hittats några rester av skaftnitar så valde jag att sammanfoga mina knivskaft och knivblad med mässingsnit och en liten mässingsplåt.

Jag smidde knivbladen med fantastisk hjälp av Thomas Cederroth i hans smedja på Skeppsholmen i Stockholm. Jag stortrivs i en smedja och smide är ett underbart hantverk. Dofterna, eldens sken och materialet som magiskt byter skepnad, Det är rofyllt och utmanande på samma gång.

Väl hemma började jag arbeta med skaften och det var lättare sagt än gjort. Jag lyckades spräcka två fina träbitar innan jag fick till det. På grund av mina misslyckanden fick jag ont om material och fick pussla lite men blev tillslut ändå nöjd. Den ena kniven har ett skaft av björkrot och älghorn. Den andra har ett skaft i vad jag trodde var björkrot men när jag drog lite olja på trät så bytte det färg och jag tror det eventuellt kan vara rönn. Slutligen sydde min vän Faravid två fina läderskidor till knivarna i handgarvat läder.

Mannens bryne

Har man en kniv så behöver man också en brynsten för att hålla äggen skarp med. I grav A11 låg ett mycket välanvänt bryne i skiffer, ca 6 cm långt. När jag tittade närmare på det i Historiska Museets samling så blev min tolkning att det gått av och från början varit längre. Brynen i skiffer är ett vanligt arkeologiskt fynd från vikingatid och ofta är dom 7-10 cm långa med ett borrat hål som gör det möjligt att hänga det i bältet. Därför valde jag att köpa en brynsten med borrat hål, 8 cm långt i skiffer. 

Mannens underkjortel

I rapporten skriver Andersson att “på baksidan av ett av rembeslagen från bältet fanns fragment av ett linnetyg, vävt i tuskaft med Z-sunnen tråd. Andersson skriver vidare att linnet kan vara fragment av byxor/hosor men jag ser det som mer troligt att det rör sig om en underkjortel som rembeslaget legat emot där en överkjortel i ull glidit upp. Tyvärr finns inte textilfragmentet bevarat att titta närmare på idag. Min tolkning kan givetvis vara fel men om man tittar på gravmaterial från vikingatiden samt avbildningar som tillexempel Osebergstapeten så verkar byxor/hosor oftast vara i ylle som går att växtfärga och linnebyxor verkar inte förekomma i samma utsträckning. Dessutom är min tolkning att en man som hade rikedom nog att bära ett praktbälte också skulle ha färgade yllebyxor och en bekväm och tvättbar linnekjortel närmast kroppen. Jag valde därför att tolka linnefragmentet som en underkjortel och sy den i ofärgad linne-tuskaft. Modellen är raka stycken med kilar i sidorna och den slutar strax över knät. 

Mannens överkjortel

Bristen på tygfragment i grav A11 gör att även överkjorteln blir en tolkning från flera olika arkeologiska fynd och avbildningar från det vikingatida Skandinavien. Vad gäller materialval har jag utgått från att mannen kommer från det högre samhällskiktet och därför bör begravts med en ullkjortel i starka färger och fin kvalitet. Så jag har valt att handsy kjorteln i en tätvävd tuskaft, och sedan växtfärgat den med indigo. Troligtvis växtfärgade man blått med vejde i Skandinavien på 1000-talet men det kan ha förekommit importerad indigo och de båda växterna har samma verksamma ämne och uppbyggnad. Slutligen har jag dekorerat kjorteln med smala remsor av ett siden som är en rekonstruktion av ett bysantinskt siden från 900-talet. Modellen är lårlång och har två kilar i sidorna. Jag baserar min tolkning på flera olika fynd daterade till början av 1000-talet, främst från Dannmark.

Mannens byxor

Det fanns inga rester av något som jag kan tolka som byxor i grav A11 men jag har svårt att tro att en välbärgad, vikingatida man skulle begravas utan benkläder så jag har fått basera mina tolkningar på geografiskt mer avlägsna fynd. Jag har valt att basera byxorna på ett välbevarat arkeologiskt fynd av byxor i ull från Thorsbjerg mosse som idag ligger i norra Tyskland men under vikingatiden var danskt område. Fyndet är daterat till ca 400-talet, det vill säga innan vikingatid men små fragment av liknande byxor är även funna i Hedeby från vikingatid.

Avbildningar från vikingatiden tyder på att det förekom både väldigt vida, veckade byxor (så kallade pösbyxor), hosor med brokor samt smala och raka byxor i den här modellen både med och utan fot.För den här tidsperioden borde jag välja hosor och brokor men eftersom min sambo inte gillar att bära hosor och jag tycker att det är en spännande utmaning att sy ett par Thorsbjerg byxor med bra passform så valde jag det denna gång. Jag handsydde byxorna i ofärgad 2/2 yllekypert och sedan växtfärgade dem ljusbruna med valnötskal. Fyndet i Thorsbjerg var mestadels sytt i diamantkypert men flera olika tygkvaliteer förekom och enligt Inga Hägg var de färgade bruna med valnötskal.

Jag valde att sy byxorna utan fot då det underlättar konstruktionen som var knepig att få ihop ändå. Fyndet har sömmar som vrider sig från baksidan utmed benen till framsidan och på så sätt skapar en mycket tight passform. Mina byxor blev riktigt tighta men konstruktionen tillsammans med 2/2 kypertens elasticitet gör att de är förvånansvärt lätta att röra sig i. Det går bra att sitta på huk och troligtvis rida i dem. Tygkvalitet stämmer rätt väl överens med flertalet textilfynd från stadslagren i Sigtuna från början av 1000-talet. Då originalet har hyskor för ett bälte så valde jag att brickbandsväva ett enkelt, smalt bälte med solblekt lintråd med ett litet bronspänne. Allt detta är tolkningar utifrån de mycket få arkeologiska fynd vi har av vikingatida byxor i Skandinavien och jag önskar att jag hade fler och bättre källor att utgå ifrån.

Mannens benlindor

På flera bilder från vendel och vikingatid, både i europeisk konst och på tillexempel guldbläck kan man se att många män har tyg lindat över hosorna/byxorna från knät ned till foten. Benlinorna kan ha haft många funktioner, skydd mot kyla och vass vegetation, slitskydd vid ridning och som mycket annat blev det troligen ett klädmode. 

I Hedeby har arkeologerna hittat ca fem tygfragment som tolkats som benlindor och Inga Hägg skriver i “Textilfunde aus dem Hafen von Haithabu” att samtliga yllefragment är vävda i fiskbenskypert. De är inte sydda utan vävda som långa lindor, ca 10 cm breda. Väven är mycket tät och stadig det vill säga inte stretchig. Med hjälp av Amica Sundström vävde jag 8 meter benlindor med utgångspunkt i de arkeologiska fragmenten. Väven är väldigt trådtät med 24 trådar per cm i varpen och benlindorna blev 11 cm breda. Sedan växtfärgade jag dem blå med vejde. 

Mannens skor

Inga fragment av skor hittades i grav A11 men då läder förmultnar snabbt är det oerhört ovanligt med bevarade rester av skor i gravar från järnåldern. Jag tror dock att man begravdes med skor eftersom man fick med sig så mycket andra gravgåvor och tjusiga kläder till dödsriket. Och trots att detta troligen rör sig om en kristen grav så levde traditionen med rika gravgåvor/personliga tillhörigheter kvar. 

Då det är ont om vikingatida fynd av skor i Mälardalen så valde jag att söka geografiskt längre bort och tittade på skor som hittats i Hedeby, Dannmark. Valet föll på “Hedeby modell numer 6” i vegetabiliskt garvat läder, vändsydda för hand av Torvald. 

Mannens mössa

Mycket tyder på att en förmögen skandinavisk man under vikingatid hade något på huvudet. Tyvärr finns ingen textil bevarat invid kraniet i grav A11 så jag får leta källor geografiskt längre bort. 

När man tittar på bildstenar och arkeologiska fynd från skandinavisk vikingatid så verkar det förekomma en rad olika former av hattar/mössor för män under perioden. Inga  Hägg delar in huvudbonader för män begravda på Birka i tre kategorier. Typ A: En strutformad, spetsig mössa med influenser från öst. I ryska Moshchevaya balka finns ett arkeologiskt, vikingatida fynd på huvudbonad som kan tillhöra den här kategorin. Kanske är de här huvudbonaderna också influerade av de grekiska, spetsiga filthattarna som kallas pileus. Typ B: En rundkullig mössa ihopsydd av kilformad tygbitar. En sån här kilsydd mössa, fodrad med päls finns också bevarad från Moshchevaya balka.Typ C: Någon form av pannband.

Utöver Inga Häggs tre kategorier finns också flera arkeologiska fynd av så kallade “Pillbox hats” på flera platser i norra Europa och Herjolfnäs på Grönland. De arkeologiska fynden av vikingatida huvudbonader är dock fragmentariska och tolkningarna är många och skiftande.

Jag har beslutat att  sy en “Pillbox hat” i min handvävda diamantkypert. Jag baserar min mössa främst på ett arkeologiskt fynd från Leens i Nederländerna, ett område som var mer danskt under vikingatid. Två liknande mössor är funna i Herjolfnäs på Grönland och i danska Hedeby. Mössan från Hedeby var troligtvis sydd i ylle med påsydd rå-ull, en typ av fejk-päls. De båda mössorna från Herjolfnäs var sydda i grå 2/2 kypert respektive vit, grönländsk vadmal. Mössan från Leens var sydd i diamantkypert som liknar de kvaliteter av diamantkypert som hittats i gravar på Birka.

Samtliga mössor hade snarlik design men dateringarna är dock utspridda. Mössorna från Herjolfsnes på Grönland är daterade till 1300/1400-tal men med tanke på att ön ligger så isolerad så är det rimligt att modet utvecklats långsammare där. Mössan från Leens är daterad till 1000-tal och tillverkad av tre ihopsydda bitar diamantkypert. Har dock inte hittat någon uppgift om färganalys. Den har också utanpåliggande dekorativa sömmar.

Jag blev glad att läsa om hur diamantkyperten i mössan från Leens beskrivs som styv med flera vävfel. Det passar väl in med diamantkyperten som jag själv vävt. Mitt tyg är mycket trådtätt i varpen vilket gör det styvt och givetvis innehåller tyget en hel del vävfel för jag är inget vävproffs. 

Vidare till de dekorativa yllesömmarna som även fungerar som förstärkning. De sys direkt på mössan och påminner om kantväv som görs med brickband men sys istället med nål. Tidskrävande men roligt. Jag valde att sy dem i ett naturgrått yllegarn för att ge en kontrasterande nyans. Slutligen växtfärgade jag mössan blå med indigo.

Mannens mantel

Det finns inga textila rester i grav A11 som kan tolkas som en mantel men mantlar förekommer i avbildningar av vikingatida mansfigurer. Inga Hägg skriver om ca 10 arkeologiska textilfragment i gravar på Birka som tolkats som mantlar och det finns minst ett fynd från Hedeby. Flertalet av dessa fynd har ett spänne eller dräktnål som håller ihop manteln över ena axeln. Om man ser till hur många mantelspännen som hittats från vikingatid så är det rimligt att anta att mannen i grav A11 haft en mantel som del i sin dräkt. En mantel är både ett praktiskt skydd mot väder och vind samt ett plagg som kan visa upp social status med starka färger. Jag har valt att göra en rektangulär mantel i valkad yllekypert och växtfärga den röd med krapp. 

Vikingatida bennålar är relativt vanliga arkeologiska fynd. Dom kan ha haft flera olika användningsområden, hålla ihop mantlar/sjalar eller frisyrer. Det är troligt att dräcktnålar i ben och trä var vanligare på vikingatiden än spännen i ädelmetaller men att många av dessa har förmultnat eller bränts upp i samband med kremeringar. 

Mannen i grav A11 hade inte kremerats men mycket av mannens benmaterial var förmultnat och det är möjligt att en mantelnål i trä eller ben förmultnat i graven under 1000år. Ett mantelspänne i järn eller ädelmetall borde dock funnits kvar. Så jag har valt att göra en dräktnål efter förlaga från ett arkeologiskt fynd i Sigtuna. Bennålen jag valt är daterad till 1050-1100, samtida med grav A11 och hittades i hus A61 tillsammans med flera liknande bennålar. Den är ca 13 cm lång och dekorerad med ett rutmönster. Jag tillverkade min dräktnål i ben från ko och det var oväntat lätt och roligt att slipa/karva fram formen och dekorationen. Min nål är inte en exakt kopia av originalet men lik nog för att vara en trolig design i Uppland i mitten av tusentalet. För att låsa fast manteln med nålen så tillverkade jag en ylle-snodd på min replika av en vikingatida slynggaffel från Sigtuna.

Det mystiska träföremålet med silvertråd

Vid fotändan i grav A11 fann arkeologerna något som i rapporten beskrivs som “oidentifierat föremål av trä och tvinnad silvertråd. Från ask eller skrin?” Det står också att “de kraftigt förmultnade resterna av föremålet hittades i ett ca 15 cm runt avtryck i jorden.” I rapporten finns också en fin teckning av föremålet.  Det här tyckte jag var väldigt spännande och bokade en tid på Historiska museet för att undersöka och fotografera originalet.

När jag tittade på originalet fascinerades jag av hur tunn silvertråden var och att det med stor sannolikhet rör sig om en lagning. Det är små hål borrade genom träet där man trätt igenom silvertråden dubbelt för att på så sätt kunna sy ihop en spricka. 

Min tolkning var att träet är för tunt och har fiberriktningen åt fel håll för att kunna vara ett skrin/liten kista. Dessutom fanns det små silvernitar i träet utan uppenbar funktion. Min första tolkning var att föremålet var vad som återstod av en svepask och att det som fanns kvar är delar av ett lagat lock i trä. De tidigast kända svepaskarna är redan från bronsåldern och i Sverige finns det spår av svepaskar från vikingatiden, inte minst bland samerna. 

Jag köpte en handjord svepask och spräckte locket för att kunna återskapa det lagade föremålet. Men för att lära sig något måste man vara öppen för att ifrågasätta sina egna tolkningar och ändra sig och jag tyckte inte den lilla rundningen på ett av träfragmenten stämde. Speciellt inte i kombination med silvernitarna. Så jag letade vidare efter andra referenser och hittade en mycket bra samlingsartikel på Project Forlogs webbsida om olika europeiska fynd av träskålar som lagats med tvinnad silvertråd och dekorerats med små silverbläck utmed kanten. Silverbläcken är givetvis nitade vilket skulle kunna vara en förklaring till nitarna i föremålet i grav A11. Dessutom stämmer rundningen och fiberriktningen i träet bättre med en skål än med ett lock till en svepask. Rapporten från grav A11 nämner dock inga rester av silverbläck.  

Jag fortsatte att leta efter fler referenser i en svensk kontext och hittade flera exempel på vikingatida träskålar dekorerade med nitade tunna bläck i silver eller brons runt kanten och i vissa fall lagade med tvinnad silvertråd.  

Jag hittade bland annat en vikingatida träskål från Grötlingbo, Gotland. Graven var precis som grav A11 en kristet kodad skelettgrav och skålen har nitade, dubbelvikta silverbeslag på kanten. Den är dessutom lika stor som föremålet i grav A11, ca 15 cm i diameter. Även i Birka finns arkeologiska fynd av träskålar med nitade silverbläck på kanten.

Så min nya tolkning är att det mystiska föremålet i grav A11 är en liten silverdekorerad träskål med lagade sprickor. Jag valde att dekorera den med några silverbläck för att testa teorin med silvernitarna även om själva silverbläcken inte påträffats i graven. Det verkar mer troligt att man gjort sig besväret att laga en silverdekorerad träskål. 

Av en händelse hade jag en träskål som spruckit och det fungerade förvånansvärt bra att laga sprickan med silvertråd. När jag hamrade in mina handgjorda silvernitar för att fäste silverbläcken så råkade jag spräcka skålen på ett nytt ställe men då var det bara att ta fram mer silvertråd och laga på samma sätt igen. Experimentellt återskapande. 

Då mina kunskaper i att arbeta med silver och trä är väldigt begränsade så är resultatet av skålen långt ifrån perfekt. Först när jag var klar upptäckte jag att skålen troligtvis är gjord i ett utomskandinaviskt träslag. Och mina handgjorda silverbläck är lite skeva men när man tittar på originalfynden i mitt referensmaterial så är de inte alltid så hantverkskickligt utförda heller. Jag kan omöjligt säga att föremålet i grav A11 var en skål men det är min bästa tolkning utifrån den kunskap jag har idag. 

Kvinnans nålhus, kedja och ringspänne

I grav A28 hittades ett mycket litet och enkelt ringspänne i brons samt ett nålhus ihop med fragment av en bronskedja/länkar. Samtliga gravfynd låg i höjd med kvinnans bröstkorg/midja. Då graven saknar spännbucklor/dubbelbroscher så är min tolkning att ringspännet fungerat som ett redskapspänne som fästs i kjorteln och via några länkar burit nålhuset. Liknande lösningar med ett litet spänne, kedja och redskap som nålhus eller nyckel är vanliga fynd i kvinnogravar på tillexempel Gotland under vikingatid. När jag läste arkeologiska rapporter om andra utgrävningar i området kring Sollentuna så upptäckte jag att ett mycket snarlikt nålhus och kedja hittats på ett mindre gravfält bara några hundra meter från det jag återskapar. Även denna är daterad till vikingatid.

Jag köpte en replica av nålhuset av Historical textiles och tillverkade ringspännet, kedjelänkarna och nålhusets ring av 1 mm tjock bronstråd. Det var pilligt då dimensionerna är så små men efter några försök fick jag till ett ok resultat. Slutligen slipade jag till en spets på ringspännets nål och provade att fästa i kjorteln. I en tidsperiod då fickor inte är uppfunnet ännu så är det här en lösning för att ha sitt nålhus nära till hands.

Kvinnans pärlor

I grav A28 fanns två röda opaka glaspärlor, en vit opak glaspärla och en blå fasetterad glaspärla. Då graven saknade spännbucklor och är daterad till sen vikingatid när modet med spännbucklor och hängselklänningar börjar gå ur tiden så är min tolkning att pärlorna burits som ett halsband. Jag valde att trä pärlorna på en bronstråd i samma tjocklek som bronskedjan i graven är tillverkad av. Inspirationen till den tolkningen kommer från pärlhalsband i Birka men det är en spekulativ tolkning från min sida. Pärlorna kan lika gärna suttit på ett textilsnöre. Glaspärlorna har jag köpt av Linda Wålander efter att undersökt och mätt originalpärlorna på Historiska museet. 

Kvinnans silvermynt

Vid kvinnans högra lårben i grav A28 låg ett fjärdedels silvermynt präglat för Henrik IV, som var tysk kung mellan år 1056 och 1084. Myntet hjälper till med dateringen av graven men visar också på vida handelskontakter. Att dela silvermynt i fjärdedelar var ett vanligt sätt för skandinaverna att hantera mynt under vikingatiden. Det var vikten i silver som avgjorde myntets värde så att dela det i mindre bitar var ett sätt att väga mer detaljerat.

Det här myntet visade sig vara svårt att hitta en exakt stämpel för så jag stämplade ett blankt silvermynt i rätt storlek förhand så nära myntets mönster jag kunde och bröt det sedan i fyra delar. Inte en perfekt återskapning men rätt material och vikt.

Kvinnans undersärk

Tyvärr hittades inga textilfragment i grav A28 förutom sidentrådarna  men jag valde att sy en undersärk i ofärgad linne utifrån Inga Häggs tolkningar av textilfragment i gravar på Birka och Hedeby. Särken är handsydd med vaxad lintråd i raka stycken med kilar i sidorna och ett sprund vid halsen. Jag valde att sy den vadlång så linnet inte suger upp fukt och smuts från marken. Att ha en linnesärk närmast kroppen är praktiskt då den är lätt att tvätta. Jag sydde den bred nog för att kunna användas även under graviditet och amning. 

Kvinnans kjortel

Det som tog absolut längst tid i hela det här projektet var att väva tyget till kvinnans kjortel. Då det inte fanns några tygfragment i graven så valde jag att väva ett ylletyg i diamantkypert utifrån de tygfragment som hittats i rika vikingatida gravar bland annat på Birka. Med fantastisk hjälp av Maria Neijman och Amica Sundström så vävde jag ett 70 cm brett ylletyg med entrådigt ofärgat garn. 

Liksom många tyger från vikingatid så är den tät i varpen, ca 22 trådar per cm och lösare i inslaget, ca 10 trådar per cm. Det var en utmaning i tålamod och räkning för mig att väva det här mönstret men det var värt mödan för tyget blev väldigt vackert. 

När tyget var färdigvävt handsydde en långärmad, marklång kjortel med rund halsrigning, i raka stycken med fyra kilar. Från början hade jag tänkt att enbart ha kilar i sidorna men då jag begränsas av tygets bredd på 70 cm och ville undvika mer än en näve tygspill så fick det bli kilar fram och bak också för större rörlighet. Tyget var en utmaning att sy i då det är styvt och trådtätt men samtidigt lätt repar upp sig i kanterna. Därför valde jag att sy små förstärkningar vid kilarnas topp. Sådana förstärkningar förekommer också på vissa av kjortlarna från Herjolfnäs på Grönland. (Kjorteln kan tack vare kilarna bäras långt in på en graviditet vilket nog var en praktisk förutsättning under järnåldern.)

Efter sömnaden växtfärgade jag först kjorteln gul med färgreseda och sedan en andra färgning med indigo. Resultatet blev en mintgrön nyans. Inte riktigt den färg jag tänkt mig men det roligaste med växtfärgning är att nyanserna inte alltid blir som man tänkt sig. Då grön kräver två färgomgångar är det ändå en passande färg för en person från vikingatidens högre samhällsskikt.

Stort tack till Cecilia Smedberg för en riktigt mysig växtfärgningsdag. 

I samband med kniven i graven hittades silkestrådar och om man tittar på knivens placering i förhållande till skelettet så är min tolkning att kvinnan i graven haft siden i klädedräkten i höjd med halsrigningen på kjorteln. Det stämmer också väl med fynd av siden-dekorationer på klädedräkter från Birka. Det är känt utifrån flera gravfynd från skandinavisk vikingatid att sidendekorationerna bestod av tunna remsor av importerat, möstervävt siden, oftast max 1 cm breda. 

Jag valde att dekorera halsrigningen och ärmsluten på kjorteln med 1 cm breda remsor av ett rekonstruerat siden från Osebergsgraven i Norge. Sidenet importerades troligen från Persien och även om Oseberggraven är från 800-talet så är det troligt att liknande siden med bysantinska jaktmotiv producerades i öst och importerades till Mälardalen under 1000-talet. 

Kvinnans sjalar

De skandinaviska källorna om på vad kvinnor på vikingatiden hade på huvudet är få. Kvinnofigurer på smycken avbildas ofta med långt hår uppsatt i en knut. Det här kan dock vara avbildningar av gudinnor eller ha en annan symbolisk innebörd så det är ingen trovärdig källa för hur de vikingatida kvinnorna faktiskt såg ut. Kvinnan i grav A28 levde dessutom på 1000-talet när kristet mode troligtvis influerade människor i Uppland.

Jag har valt att sy och växtfärga två rektangulära ylle-sjalar till kvinnan i grav A28 trots att graven saknar bevarade ylle-textilfragment. Jag bygger den tolkningen på flertalet bilder och arkeologiska fynd från andra gravar i det vikingatida skandinavien. Det kan dock vara svårt att veta vilka textilfragment i en grav som tillhört klädedräkten eller svepningar/filtar/kuddar. Inga Hägg skriver såhär om kvinnliga gravar på Birka:

“Ylle som legat under spännbucklorna och kroppens förmultningsrester och alltså härrör från dräktens ryggsida, finns i 14 av gravarna. 11 gånger, dvs i 9 av de 14 gravarna, finns samma slags ylle också på spännbucklornas skal. De måste då härröra från ett plagg, som legat runt kroppen utanpå både särk och kjol, troligtvis en sjal.” Hägg 1974, p. 84

De kvaliteter som är vanligast i det arkeologiska gravmaterialet från Birka är diamantkypert och 2/2 kypert men även ylle i tuskaft förekommer och ofta är det tunna, fina kvaliteter. 

Jag har valt ett ylletyg i 2/2 kypert som jag vävt själv till den större sjalen. Tyget har ca 22 trådar per centimeter i varpen i enlighet med flertalet textilfragment från gravar i Birka. Jag vävde den med naturgrått ullgarn och växtfärgade den med krapp. När man väver på en stående varptyngdvävstol är det inte praktiskt att väva bredare än ca 70 cm. (jag vävde dock på en modern vävstol) Så min sjal är en 74 gånger 220 cm stor rektangel.

Den rektangulära formen och storleken baserar jag på olika vikingatida avbildningar som tillexempel “valkyrie-hänget” från Botkyrka, ett hänge från Tuna i Uppland, Osebergstapeten från Norge med flera. Det finns även många fina avbildningar på kvinnor med sjal på alla de “Guldgubbar” som grävts ut. Dessa är dock daterade till Vendeltid eller tidig vikingatid. Alla dessa arkeologiska fynd avbildar kvinnor med en rektangulär sjal som antingen hänger rakt ned eller är dubbelvikt som en triangel över axlarna.

Jag har valt att låta sjalen avslutas på båda sidor med fransar som jag tvinnat av varptrådarna. Fransar är ett praktiskt sätt att fixera väven utan att fålla kanterna och det finns både arkeologiska fynd och avbildningar som tyder på sjalar med fransar. Ett exempel är den mycket välbevarade ullsjalen från Huldremosse i Danmark. Den är dock daterad till förromersk järnålder. I Dannmark finns också ett vikingatida fynd av ett litet hänge med en kvinnofigur som har tolkats ha fransar på sjalen. (Mannering 2017, p. 114) Det finns också flera sjalfragment från gravar i finnland, daterade till fins yngre järnåldern (800-1055/1300 e.Kr.). Dessa sjalar var dekorerade med spiraler av kopparlegering som ofta bevarat sjalarnas fransade kanter. (Hägg 1971, s. 141-142).

Tyvärr hittades inget spänne i grav A28 som verkar lämpligt som sjal-spänne. (Det lilla ringsspännet är för litet och klent.) Men man måste ju inte ha ett spänne för att drapera en sjal över axlarna så jag har valt att inte ha ett spänne till sjalen.

Jag har också valt att sy en mindre sjal/slöja i en tunn naturfärgad yllekypert som jag växtfärgat blå i ett starkt färgbad med vejde. Man kan se på många manuscriptbilder från norra europa kring 1000-talet att kvinnor har en sjal i starka färger på huvudet. Det rör sig om bilder i en mycket kristen kontext men då kvinnan i grav A28 har fått en kristen skelett-begravning och levde på 1000-talet så valde jag att sy en lång rektangulär huvudsjal. Det här är trots allt en tid av skifte mellan äldre och nya traditioner, klädmode och religion.

Kvinnans knähosor

För att hålla fötterna varma har jag valt att handsy ett par knähosor i ofärgat, vitt ylle, 2/2 kypert. Jag har sedan växtfärgat dem bruna med valnötsblad för att det är en mer praktisk färg på hosor än vit. Källorna för vikingatida kvinnors benbeklädnad är i stort sett obefintlig så jag har valt att inspireras av på hosorna från Thorsberg och Hedeby samt tittat på många medeltida manucript från Europa. Med andra ord så har jag väldigt lite som backar upp de här plaggen förutom att det är praktiskt och förekommer bland kvinnor på medeltiden.

Kvinnans Skor

Inga fragment av skor hittades i grav A28 och då läder förmultnar snabbt är det oerhört ovanligt med bevarade rester av skor i gravar från järnåldern. Jag tror dock att man begravdes med skor eftersom man fick med sig så mycket andra gravgåvor och tjusiga kläder i graven. Och trots att detta rör sig om en kristet kodad grav så lever traditionen med personliga gravgåvor kvar under 1000-talet i Uppland. Jag ville gärna återskapa en skomodell som hittats så nära tidsmässigt och geografiskt som möjligt och efter samtal med experterna Sofia Berg och Henrik Summanen så fastnade jag för ett arkeologiskt fynd från Sigtuna. Det är en lite märklig remsko med hög häl. Vad jag vet har den aldrig återskapats tidigare och den passar väl in både geografiskt och tidsmässigt med grav A28. Till min stora glädje åtog sig Sofia att sy ett par till mig. Skorna är vändsydda på läst med svinborst och det visade sig att den höga hälen ger ett praktiskt skydd mot skav på hälsenan av remmarna. Dessa skor är en tolkning av fyndet i Sigtuna men passar mig perfekt. Stort tack Sofia Berg! 

Samanfattning och lärdomar

Skulle personerna i grav A11 och A28 i Sollentuna känna igen sig i det jag skapat? Kanske men så mycket bygger på mina tolkningar baserat på arkeologiska fynd från geografiskt och tidsmässigt skilda platser att det med all säkerhet är mycket som de inte känt igen. Men det är också lite tjusningen med återskapande/experimentell arkeologi, att ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag kan. Och det finns alltid mer att lära sig och prova. Det här är inte ett facit över hur “vikingar” såg ut. Det är bara mina ödmjuka tolkningar och gissningar utifrån små fragment i två gravar i Sollentuna.

Jag nöjer mig med att sammanfatta projektet såhär: Det var kul. Jag lärde mig mycket. Det tog lång tid.

Slutligen ett stort tack

Till Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademins bibliotek för möjligheten att få ta del av den arkeologiska rapporten.

Till Gunnar Andersson med kollegor för en välskriven och utförlig arkeologisk rapport.

Till Historiska Museet i Stockholm för deras fantastiska databas med fyndbilder licensierade under Creative Commons samt möjligheten att få titta på föremålen personligen. Sharing is caring.

Till min vän Maria Neijman, (Historical textiles) för uppmuntran, vävhjälp, växtfärgningstrick och härligt nördiga samtal.

Till min saknade vän Amica Sundström, (Tidigare Försteantikvarie för textilsamlingen på Historiska museet  samt Historical textiles) för all hjälp och uppmuntran med vävningen och nördiga samtal.

Till Cecilia Smedberg för en riktigt mysig växtfärgningsdag.

Till Peter Johnsson för härlig nördkunskap och samtal om vikingatida knivar.

Till Thomas Cederroth för hjälpen med att smida knivarna på Skeppsholmens smedja.

Till @MagyarTarsoly för skicklig gjutning av metalldetaljerna till bältet.

Till Faravid för kunskap om remsydda bälten och hantverkandet av knivslidorna.

Till Sofia Berg och Henrik Summanen för superintressant disskutioner om vikingatida skor och hantverkandet av Sigtunaskorna.

Till Torvald’s Leather Workshop för Hedebyskorna.

Till Linda Whålander för glaspärlorna och intressant bloggande i alla år.

Till Project Forlog för utmärkt sammanställning av källor och arkeologisk kunskap.

Till mina tidigare kollegor på The Viking museum för uppmuntran och pepp.

Till min käre sambo Lars-Erik för stöttning och tålamod med mitt hantverkarkaos och för att du ställt upp som modell/fotograf och moralisk support även när jag bränt elsäkringarna i lägenheten.

Till alla vänner och bekanta inom reenactment och arkeologi som ständigt delar med sig och inspirerar.

OBS. Alla foton ovan utan källhänvisning är foto: Cheyenne Olander

Några källor