Ett försöka att återskapa en vendeltida kvinnas klädedräkt från Östergötland

Jag siktar på järnålder i Östergötland, 600-tal (Vendeltid ca år 550-800 e.Kr.) i Svensk historieskrivning. Det vill säga innan Vikingatid (ca år 800-1050 e.Kr.) och efter Romersk järnålder och Folkvandringstid (ca år 0-550 e:Kr.) Men eftersom vi har väldigt få källor från tidsperioden så har jag varit tvungen att delvis basera mina tolkningar på fynd och uppgifter från ett större område både tidsmässigt och geografiskt. Det här är mitt första försök att återskapa vendeltid så det är tolkningar utifrån den kunskap jag har lyckats skaffa mig hittills.

Sommaren 2020 och 2021 hade jag glädjen att vara med och gräva ut delar av en vendeltida hallbyggnad i byn Aska i Östergötland tillsammans med arkeologstudenter under ledning av arkeolog Martin Rundqvist. Hallen är daterad till ca år 650-950 e.Kr.  Det här var en fantastisk upplevelse och väckte också tanken på att försöka återskapa en dräkt från perioden och platsen.

Man kan läsa mer om utgrävningen av hallplatån i Martin Rundqvist arkeologiska rapport “Excavations in 2020 on the platform mound at Aska in Hagebyhöga parish, Östergötland, Sweden” samt den kommande rapporten om utgrävningen 2021. 

Dräktdetaljer i metall

Hösten 2020 var jag också med på en metalldetektoristundersökning ledd av arkeolog Martin Rundqvist av det västra gravfältet i Aska nära platån där den Vendeltida stora hallen stod. Då det rör sig om plöjd åkermark så är fynden utspridda och sträcker sig dateringsmässigt från 500-tal och framåt men mest vendel och vikingatid. 

Det roligaste fyndet enligt mig var två små likartade bronsspännen av den typ som är vanlig under vendeltid. En med den lite unika detaljen att den har inläggningar av gul glasemalj. Först trodde jag att det kunde vara förgyllning men det visade sig vara rester av gult glas. Spännena är lite skadade och hade tyvärr inga textilrester men man kan tydligt se hur de sett ut en gång i tiden om man jämför med andra liknande fynd från tex. utgrävningen i Ströja bara några mil från Aska. 

Med utgångspunkt i olika gravar från hela Skandinavien kan man gissa att dessa spännen oftast användes för att fästa upp en peplos över axlarna. I vendeltida gravar hittar man sällan ett matchande par utan två lite olika likarmade spännen tillsammans så även om dessa hittades i ett rörigt ploglager så väljer jag att använda dem tillsammans. Mina replikor är fint hantverk i brons med glasinlägg av Dima Hramtsov.

Man kan läsa mer om metalldetektorundersökningarna av det västra och östra gravfälten i Aska i Martin Rundqvist rapporter: “Metal detector survey of the East Cemetery Aska in Hagebyhöga, Östergötland” och “Metal detector survey of the West Cemeteriey Aska in Hagebyhöga, Östergötland”

Vidare ville jag ha ett praktspänne från Östergötland daterat till samma period och min första tanke var ett ryggknapspänne som är typiskt för vendeltid. Det finns flera arkeologiska fynd av ryggknapspännen i Östergötland samt avbildningar på guldgubbar. Bland annat kvinnan på den här Guldgubben som vi fann i ett av Aska-hallens stolphål.

Men i det vendeltida fyndmaterialet finns också andra varianter av praktspännen, såsom  tillexempel skivspännen. Under utgrävningen i Ströja inte långt från Aska hittades 2016 ett fantastiskt litet skivspänne i brons med röd och orange glasemalj samt något som bedömts utgöra pärlemor eller musselskal i mitten. Spännet är ca 4 cm i diameter. 

Spännet dateras till mitten av 600-talet och det som gör det lite speciellt är just insättningen av det emaljerade glaset. Emaljen har fästs med en teknik som kallas cloisonné och som vanligtvis används till att fästa halvädelstenar som t.ex. granater. Tekniken kom till Skandinavien genom kontakter med det Frankiska riket men användes även på de brittiska öarna.

Jag kunde inte motstå att tolka spännets forna glans och använda det som praktspänne i halssprundet. Min replika är gjord av Armour and Castings i brons och mässingsblandning med inlägg av snäckskal och glasemalj. Tyvärr blev det oranga glaset mer gult i bränningen men det får vara ok. 

För att kunna fästa ihop min sjal köpte jag en liten bronsnål tillverkad av Tobias Ederyd från vendeltidsgruppen Saligastir. Jag justerade nålen genom att fila in mönstret från ett vendeltida fynd från Vreta, Östergötland. Liknande nålar är vanliga vendeltida fynd i Skandinavien. För att inte riskera att tappa nålen fäster jag den i sig själv med en tvinnad snodd i ulltråd som jag växtärgat med vejde. 

• 

• 

Pärlor

Vi har i nuläget enbart hittat två pärlor vid utgrävningen av hallen i Aska, två små blå glaspärlor varav en med röd dekoration. Dom är dock troligen mer vikingatida än vendeltida. Pärlfynden från Ströja är i dagsläget inte publicerade men arkeolog Björn Hjulström har berättat för mig att de hittat ca 30 glaspärlor varav de flesta var enfärgade röda, oranga och blå. Dessa pärlor har ju dock inte hittats i en gravkontext utan i hallarnas golvlager eller i närheten. 

Men jag har läst igenom ett antal uppsatser och arkeologiska rapporter från vendeltida gravar runt om i södra/mellersta Sverige och även Bornholm (Dannmark) med omfattande fynd av glaspärlor. Min slutsats är att vanligast var enfärgade, opaka pärlor i främst rött, gult, orange och blått. De vanligaste formerna verkar vara tunnformade, sfäriska, cylinderformade eller skivformade.

Ett exempel är Berga gravfält (Östergötland) ca 5 mil från Aska där man hittat ett stort antal vendeltida (och vikingatida) glaspärlor. Runt 400st fördelat på 26 gravar. Vanligast är runda blå och tunnformade röda glasflusspärlor. Man kan läsa mer i Ole Stilborgs arkeologiska rapport “Brudarna i Berga” med detaljerade tabeller över alla pärlfynd. 

Malin Crona skriver i sin arkeologiska uppsats  “Pärlor från det vikingatida Fröjel” (Gotland) att större delen av glaspärlematerialet i Fröjel (78,9%) består av enfärgade pärlor och att de vanligaste vendeltida pärlorna är tunnformade, cylinderformade, opaka (dvs. inte genomskinliga) enfärgade i rött, orange och gult. 

Ytterligare ett exempel är det vendeltida/vikingatida gravfältet vid Harby (Småland). I grav 12 hittades hela 150 pärlor, till största delen röda och brandgula tunnformiga glasflusspärlor. Man kan läsa mer i “En vendeltida smyckeuppsättning” Arrhenius, Birgit, Fornvännen 65-91.

Utifrån bla. källorna ovan så har jag valt ut 40st enfärgade glaspärlor i rött, orange, gult, och blått. Dom är små och opaka i formerna rund, tunnformad, cylinderformad och några få skivformade. De flesta har jag köpt av Linda Wåhlander.

Peplos

Vi har väldigt få textilfynd att gå på från vendeltid i Skandinavien och när man vill återskapa en kvinna är det ännu svårare. I Östergötland finns i stort sett ingenting bevarat så jag tvingas titta både på ett större geografiskt område och titta på fynd från Folkvandringstid och Romersk järnålder.

En sak som är tydlig är dock att textiler från den här tiden i Scandinavien hade fler trådar i varpen per cm än i inslaget och var mycket varptätare än ylletyger som man kan köpa idag. Därför gav jag mig på att väva en 2/2 kypert av entrådigt naturgrått garn med 15 trådar per cm i varpen efter att kollat på fyndtabeller i boken “Prehistoric scaninavian textiles, Lise Bender Jorgensen” tillsammans med Amica Sundström, arkeolog och försteantikvarie för textilsamlingen på Historiska museet i Stockholm.  

Vävningen var en utmaning då garnet luddade mycket i den torra vinterluften och jag fick ta till gamla husmorsknep som att pensla varpen med kokad mjölk med jämna mellanrum men det var också ett fantastiskt hantverk att få jobba med. 

Tyget  som jag sytt i syfte att bli en peplos blev ca 75 cm brett efter att jag tvättat det vilket gör det möjligt att ta bekväma steg men inte tillåter mer akrobatiska rörelser men det här är ett plagg för en välbergad kvinna som troligen inte gjorde så mycket avancerat kroppsarbete iförd sin finpeplos. 

Jag valde att växtfärga tyget med krapprot som användes både innan och efter vendeltid som färgämne. Det är alltid roligt att färga naturgrått tyg för man får en helt annan färgskala jämfört med vitt tyg. Stort tack till Maria Neijman och Amica Sundström (Historical textiles) för all vägledning och pepp under processen att väva tyget. 

När det kommer till modellen av peplos så finns det lite olika källor att gå på men gemensamt är att dom består av två rektangulära tygstycken som fästs ihop över axlarna med spännen eller nålar. Vissa är ihopsydda i sidorna och vissa är öppna. Tillexempel har vi ett mossfynd från Huldremose i Dannmark som är fotlång, bred och som det verkar rundvävd samt dubelvikt i överkanten. Den är kol-14 daterad till ca år 200-350 och är en 2/2 kypert.

• 

• 

Ett annat intressant danskt fynd är Hammerum, daterat ca år 200-400. Den här peplosen är också väldigt välbevarad och var snävare och kortare, ihopsydd i ena sidan men utan den nedfällda dubbelvikningen i överkant. Undersökningar visar att den var i rödfärgad ull.

Jag har valt att inspireras av Hammerumsfyndet i val av färg och modell men valt att göra den hellång liksom fyndet i Huldremosse. Hammerumfyndet har vävda band påsytt i kanterna men då jag som sagt inte har fynd från 600-talets Östergötland att gå på så valde jag att hålla det enkelt och bara fålla ovankanterna med tät kastsöm i krappfärgad ulltråd. Jag valde också att sy ihop båda sidorna med krappfärgad ulltråd för att få mer känslan av ett färdigt plagg som skyddar mot kyla och vind.

Bälte

En spännande sak med Hammerumfyndet är att det står i rapporten att dom tydligt kan se ett ca 3 cm brett märke i midjan efter ett bälte som förmultnat bort. Då yllet och håret bevarats väl men hud och växtfibrer såsom lin/hampa och läder inte bevaras lika väl så kan man dra slutsatsen att bältet varit i tunt läder eller växtfiber. Jag väljer att tolka det som ett brickvävt band i lin. Då det finns fragmentiska fynd av brickband i gravar från både före och efter vendeltid så utgår jag från att tekniken att väva med brickor fanns och jag har valt att väva ett ca 3 cm brett brickband i lin för att hålla ihop min peplos. Då vejde är en av få växtfärger som fäster på lin och förekom under perioden så valde jag att färga bandet med vejde. Eftersom jag inte har några fynd på mönstervävda band från Östergötland eller kvinnliga gravar från perioden så valde jag att väva det enfärgat utan mönster. 

Sen funderade jag mycket på avslutet, fläta eller tvinna fransarna? Det visade sig att i graven i Högom (ca 500-tal) utanför Sundsvall finns en rektangulär mantel i 2/2 kypert kantad med brickband som avslutas med en speciell typ av inknutna fransar. Exakt samma teknik finns dessutom som avslut på flera bevarade brickband från finsk järnålder. Då jag i övrigt inte hittat några fynd på bevarade fransar på brickband i Scandinavien från perioden så valde jag att lära mig tekniken och avsluta bandet med sådana inknutna fransar. Tekniken kan man se och läsa mer om i Mervi Pasanens bok “Tablet woven Treasures”. 

• 

• 

• 

• 

Sjal

Med utgångspunkt i fyndtabellerna i “Prehistoric scaninavian textiles” valde jag att väva en 2/2 kypert med 15 trådar per cm i varpen i bredden ca 75 cm och ca 120cm lång plus fransar. Jag använde ett entrådigt, naturfärgat garn. Tyget har jag sen tvättat och växtfärgat med vejde. Jag valde att göra sjalen rektangulär för att inte få något tygspill och efterlikna profilen från flertalet guldgubbar från Aska. 

Vidare var frågan hur jag skulle göra med varptrådarna/avslutet på sjalen. Det finns väldigt få  vendeltida avslut/fransar bevarade och jag läste på om alla textila källor jag kunde hitta.

Det finns ett franskt fynd från 600-tal på en halvcirkelformad sjal med fransar som brukar kallas “drottning Bathilde-fyndet”. Har dock inte hittat någon källa på hur fransarna egentligen ser ut. 

I Borremose i Danmark har man hittat två kvinnliga mosslik och ett av dom är daterat till sent 400-tal och hon hade en sjal med  vad som ser ut att vara tvinnade fransar. På Bornholm i Dannmark finns vendeltida textilfragment av fransar som verkar vara fingerflätade.

Jag fastnade för en variant av fransar som finns på manteln i graven i Högom efter tips från Amica Sundström, försteantikvarie av textilsamlingarna på Historiska museet och hon hjälpte mig titta på originalfyndet. Den här typen av knutna fransar påminner om macrame och förekommer också på flera fynd  från finsk järnålder. 

Jag fick hjälp med tekniken av Mervi Pasanen som också skrivit en utförlig bok om brickvävda band från finsk järnålder. På den rektangulära manteln från Högom verkar fransarna främst tillhöra inslaget på det brickbandsvävda bandet som sitter på manteln men jag valde att använda tekniken på hela min sjal. Det är en teknik som tar tid att knyta men resultatet blir stadiga och hållbara fransar med en dekorativ liten “fläta” i mitten. 

Skor och knähosor

När det kommer till vad man hade på fötterna under  skandinavisk vendeltid så finns det som vanligt inte många källor att gå på. Om man letar i källor från Europa och tidigare järnålder så finns fynd av läderskor som snörs ihop över foten i romersk stil. Inte jättepraktiskt i blött och kallt klimat. Men efter mycket letande i olika arkeologisa rapporter och museedatabaser så har jag valt ett par skor i vegetabiliskt läder efter fyndet i Arnitlund mosse i Danmark, daterade till 500-600-tal. Jag köpte mina replikor från Torvald’s Leather Workshop.

För att hålla fötterna varma har jag handsytt ett par knähosor i ofärgad brun yllekypert. Dom är sydda med tvåtrådigt ofärgat yllegarn.  Jag har ingen bra, kvinnligt vendeltida källa att utgå från men har bla. tittat på hosorna/byxorna från Thorsberg. 

Hår och huvudbonad

Jag har inte hittat några skandinaviska källor på vad kvinnor på vendeltiden hade på huvudet förutom att de på guldgubbar och andra metallbilder från tiden oftast avbildas med långt hår uppsatt i en kringla/knut. Det här kan dock vara avbildningar av gudar eller ha en annan symbolisk innebörd så det är ingen trovärdig källa för hur kvinnorna faktiskt såg ut. På de brittiska öarna finns vaga uppgifter om att “gifta” kvinnor hade någon form av slöja över håret. Jag väljer tolkningen att ha håret utsläppt tills vi har fler källor att gå på. 

Glasbägare

I Ströja har Arkeologikonsult hittat skärvor av glasbägare. En av skärvorna i blått glas är med stor sannorlikhet en bit av en vendeltida snabelbägare. Liknande snabelbägare har hittats bla. i båtgravarna i Valsgärde och Vendel samt Grötlingbo på Gotland. Min replika är i handblåst, blått glas med snabelbägaren från båtgravfältet vid Vendels kyrka som förlaga eftersom arkeologerna i Ströja tror det är samma modell som skärvan. Och precis som originalet är den lite sne och ranglig. 

Keramik

Vendeltida keramik i Sverige verkar mestadels vara rätt grov och odekorerad. Den är inte drejad utan tummad och sedan gropbränd. Glasyr har inte heller börjat användas än men keramiken är i många fall glättad vilket ger en slät och tätare yta. Jag har valt ett återskapa både några enkla, grova vardagskärl efter fynd från Lovö och ett lite finare, dekorerat kärl från Grötlingbo på Gotland. 

Mina skalenliga replikor är gjorda av keramiker Anna Nordling med tekniken tummning och sen har jag själv svartbränt dom med gräs och träspån i plåthink då jag inte kunde gräva en grop i bostadsrättsföreningens gräsmatta. 

Jag testade även att efter bränningen värma kärlen upprepade gånger och gnida in dom med bivax. Vaxet smälte fint in i keramiken, kärlen blev tätare och håller vätska tätt och fint utan att vara kladdiga. Jag har inga källor på den här tekniken uförutom att jag hört att man gjort såhär med vinkärl i rommarriket.  

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Slutligen ett stort tack 

Till fantastiske Björn Falkevik som fotograferat alla bilder ovan som inte har annan källhänvisning. Dom är fria att dela under licensen Creative Commons.  

Till fantastiska Rickard Wingård som hjälpte mig översätta den här bloggposten till engelska.

Till Gunnes Gård som lånade ut sina vackra miljöer för fotografering.

Till Martin Rundkvist, Arkeolog som bjudit med mig till utgrävningarna i Aska och delar min inställning att “Sharing is caring”.

Till Amica Sundström, Arkeolog och Försteantikvarie för textilsamlingen på Historiska museet (och Historical textiles) samt Maria Neijman, Hemslöjdskonsulent (och Historical textiles) som hjälpt mig med både historiska källor, pepp och hantverket att väva.

Till Mervi Pasanen som hjälpt mig med knyttekniken till sjalens fransar och skrivit boken “Tablet-Woven Treasures – Archaeological Bands from the Finnish Iron Age“.

Till de skickliga hantverkare som hjälpt mig återskapa metallföremålen, Dima Hramtsov, Tobias Ederyd och Armour and Castings.

Till Torvald’s Leather Workshop för skorna.

Till arkeolog Björn Hjulström för bilderna på spännet från Ströja.

Till vendeltidsgruppen Saligastir för goda råd och pepp.

Till Nordling Keramik för hjälp med att återskapa keramikkärlen.

Till Historiska Museet i Stockholm för deras databas med fyndbilder licensierade under Creative Commons. 

Till Medeltidsveckan, “Vi som syr medeltidskläder-gruppen på fb” och alla återskapare som inpirerat och peppat mig att fortsätta vara nyfiken på historiska hantverk och fortsätter dela med sig av sin kunskap.

Några källor:

Historiska museet i Stockholms databas

Lise Bender Jorgensen, Prehistorical Scandinavian Textiles

National museum of Denmarks databas

The Brittish museum databas

Arkeologikonsult.se

Borremose

Huldremose

Amica Sundström, Arkeolog och Försteantikvarie för textilsamlingen på Historiska museet (och Historical textiles)

Maria Nejman, Hemslöjdskonsulent (och Historical textiles)

Mervie Pasanen, författare till boken “Tablet-Woven Treasures – Archaeological Bands from the Finnish Iron Age“.

Martin Rundqvist, Excavations in 2020 on the platform mound at Aska in Hagebyhöga parish, Östergötland, Sweden

Martin Rundqvist, Metal detector survey of the East Cemetery Aska in Hagebyhöga, Östergötland och Metal detector survey of the West Cemeteriey Aska in Hagebyhöga Östergötland

Susanne Bromees blogg om vendeltida dräkt

Birgit Arrhenius En vendeltida smyckeuppsättning, Fornvännen 55

Lise Bender Jörgensen, Förhistoriske textiler i Skandinavien

Hald Margrethe, Ancient Danish Textiles from Bogs and Burials

Lamm J.P, Fornfynd och fornlämningar på Lovö

Nockert Margareta, The Högom find and other Migration period textiles and costumes in Scandinavia

Lars Jörgensen, Nörre Sandegård Vest: a cemetery from the 6th-8th centuries on  Bornholm

Petré B, Arkeologiska undersökningar på Lovö

Waller Jutta, Dräktnålar och dräktskick i östra Mälardalen

Tinna Moberg, Ulla Mannering, Hans Rostholm, Lise Rader Knudsen, The Hammerum Burial site

Och fler som jag inte kommer ihåg just nu.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•